2018-03-10 kl 06.36

Det var då vår Elsa kom till världen, hon var så efterlängtad och älskad redan innan vi fick träffa henne för första gången. Hon vägde 2615g och var 47 cm lång, hon föddes 3 veckor och 3 dagar förtidigt men stark och pigg ändå. Jag hade helt glömt bort att vi fick ett annat datum på RUL jämfört med det datumet vi fick på ultraljudet i v 15. Enligt RUL fick vi den beräknade förlossningen den 2 april medan jag hela tiden hade räknat på den 28 mars som vi fick på ultraljudet i v 15 som stämde på pricken in på ägglossningen. 

Vattnet gick. Jag vet inte varför men jag har hela tiden föreställt mig att min förlossning skulle starta med vattenavgång, jag har även drömt om det vid flera tillfällen som tex att vattnet gick och Henrik fick skjutsa mig till förlossningen på moppe för att bilen va på service.. haha. Men då blev det, förlossningen startade med vattenavgång fredagen den 9 mars. Efter att ha vaknat lite senare än planera på morgonen så skulle jag till MVC på blodtryckskontroll senare under förmiddagen. Tänkte att jag skulle ta en snabb dusch innan jag åkte så jag klädde av mig och skulle hoppa in i duschen när jag kom på att jag inte hade någon aning om vad klockan var. Jag kilade in i vardagsrummet där min mobil låg på laddning, klickade på den – 09.00. – Ett litet splash på vardagsrumsgolvet.. inte mycket alls. Min tanke var – Oj va mycket flytningar jag hade idag då.. En vecka tidigare gjorde jag ultraljud på spec-mvc för att kolla så allt va ok pga mitt höga blodtryck och det var det, kom ihåg att jag hade bra med fostervatten (ca 1 liter). 1 liter fostervatten var det jag hade i huvudet och den där lilla pölen var inte 1 liter utan knappt 1/2 dl. Hoppade in i duschen en snabbis, klädde på mig och gick ut med Märta. Vi gick en bit.. där kom nästa splash.. – Kissade jag på mig nu? Hmm, Märta vi behöver gå in nu.. haha. Denna gången var det lite mer vatten som kom och jag började fundera på om det faktiskt var fostervattnet. 

Jag tänkte vänta med att åka in till MVC (Hallå mer rinnande vatten på bussen, nej tack!) då värkarbetet brukar sätta igång tätt efter vattnetavgång men så verkade det inte vara för mig. Inte en enda värk.. Ringer till mamma vid 10.30 och frågar om det kan vara vattenavgång? Jag fick till svar att ringa förlossningen. Samtal till förlossningen vid 11.30, fortfarande inga värkar men dom tycker att det är bra om jag kommer in och kollar om det verkligen är vattenavgång då det sipprar lite sakta men säkert (då det även kan vara flytningar). Ringer till Henrik direkt efteråt och säger att jag ska åka till förlossningen för att jag tror att vattnet har gått.. Han har nog aldrig varit så snabb hem någon gång! Haha! Vi kom in på förlossningen vid 12.30 där det konstaterades att det var rent och fint fostervatten men fortfarande inga värkar… Vi fick en tid på lördag kl 11.00 för igångsättning om inte värkarna kommit igång av sig själva då hon var liten och något för tidig. Bara att åka hem och vänta.

Dags att åka till förlossningen. Vid 15-tiden började jag känna av lite mer värkar, vi försökte vila men det var svårt då värkarna sakta med säkert blev kraftigare. Jag satte mig i duschen och satt där från och till i flera timmar. På kvällen fick Henrik sitta med mig i badrummet och hjälpa mig att andas igenom värkarna medan han packade upp bilbarnstolen. Vi åt lite mat, la oss i sängen och kämpade på helt enkelt. Vid 23-tiden hade jag fått nog. Smärtan var för intensiv för att uthärda hemma men då var värkarna fortfarande oregelbundna med 4 – 7 minuters mellanrum. Inga 3 värkar på 10 minuter här inte, jag skulle ha smärtlindring! Helst för en timme sedan! 

Jag kräktes mig igenom dom värsta värkarna. Kom in på förlossningen vid ca 23.30 och jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Jag trodde verkligen att jag skulle dö och om de sagt att jag inte var något öppen så hade jag svimmat. Från och med nu är resten av förlossningen ganska dimmig då jag var helt bortdomnad av smärtan och lustgas. Jag var öppen 6cm när vi kom in till förlossningen och barnmorskan sa att vår bebis hade hår och grattade oss till att vi skulle bli föräldrar idag! (klockan hade då passerat 12-slaget). Lustgasen sög jag mer än gärna i mig och epiduralbedövningen som senare sattes in var mer än välkommen. Barnmorskan sa att jag kunde ta en liten tupplur när epiduralen hade börjat verka.. Glöm det, inte ens med lustgasen som komplement kunde någon tuppis infinna sig.

Någon gång på morgonkvisten så plingar jag i panik på klockan och säger att bedövningen håller på att släppa. Det var då tydligen dags för krystvärkarna att komma igång och då hjälper inte epiduralen längre. Våldsamt blev jag ryckt ut ur min lustgas-dimma då det var dags att börja krysta! 

Hon börjar må sämre. Jag har heller ingen aning om hur länge krystvärkar höll på eller hur lång tid det tog att trycka ut det där lilla knytet. Jag minns bara att dom pratade om att dom hade tillkallat läkare för assistans. Eventuellt att dom skulle behöva hjälpa henne ut med hjälp av sugklocka. Jag blev lite orolig men orkade knappt lyssna, det gjorde så ont och jag var hur trött som helst. Mina värkar började avta och min ork fanns inte längre kvar, jag fattade inte hur jag skulle orka trycka på.. Ett sista försök innan läkaren kom in och plopp så var hon ute. (Jag sa – Åh coolt och kände att jag höll på att somna av utmattning). Klockan var då 06.36. Läkarn kom in och sa Grattis, sen gick han igen. Hon låg där och skrek, en snabb kontroll och sedan fick hon äntligen komma upp på mitt bröst. Hon slog upp ögonen och det första hon såg var sin pappa. Dom blev förälskade på stört och det kommer verkligen bli pappas flicka det här! 

Efter 4 dagar på BB fick vi åka hem med vår lilla flicka, en frisk och glad tjej. Henrik fick sova över alla nätter och vi hade ett eget rum under hela vistelsen. Vi hade verkligen tur för den dagen vi skulle åka hem blev det fullt på både BB och på förlossningen. Nu är babyboomen igång! 

Världens bästa stöd. Jag hade aldrig klarat mig igenom den här förlossningen ensam, jag hade världens bästa stöd från Henrik, han var med från början till slut. Han hjälpe mig att andas som vi lärde oss på föräldrakursen, han bad dom höja styrkan på lustgasen och han vågade tillslut klippa navelsträngen. Världens bästa och stoltaste pappa till Elsa.