Jag har länge funderat på om jag ska publicera detta eller inte.. Livet ville helt enkelt ta en liten omväg för oss. Jag hoppades att jag skulle få publicera ett glatt och spännande inlägg men det blev inte riktigt så. Det blev ett lite tråkigare och sorgligare inlägg än planerat. 

Vi har varit med om en så kallad MA (missed abortion), fördröjt missfall sägs det på svenska. Det händer att graviditeten avslutas utan att kroppen visar några tecken på det, och att det dröjer flera veckor innan du upptäcker att du har fått missfall. Det kan upptäckas vid en ultraljudsundersökning eller genom att du så småningom får en blödning (1177).

För mig visade det sig med mini blödningar, inga konstiga blödningar alls, barnmorskan sa att allt var normalt. Efter en vecka ringde jag till gyn ändå och fick komma in på ultraljud för en snabbkoll om allt var okej, jag var då i vecka 14…  Men det var det inte okej.. Den lilla bönan såg lite liten ut, och det fanns inget hjärta som slog längre som det gjorde på dom fina ultraljudsbilderna i vecka 8. Tydligen har den lilla bönan inte levt så många dagar till efter det ultraljudet. 

Det fanns ingen plats till mig på sjukhuset. Vi fick vänta. Allt detta hände på onsdagen. Jag fick komma in till sjukhuset igen på lördagen och få den första tabletten som ska avsluta graviditeten och eventuellt sätta igång lite värkar. Men det hände ingenting. På måndagen fanns det plats till oss på sjukhuset, vi fick ett eget rum. Det var dags att sätta igång värkarna på riktigt med hjälp av tabletter då den lilla bönan inte alls hade tänkt att komma ut. Efter 4 tablettbehandlingar, morfinsprutor, värktabletter, undersökningar och en extra natt+dag på sjukhus var allt ute. En lättnad och en sorg. 

familjen22

Nu återstår lite extra rehabilitering, både fysiskt och psykiskt. Det är en ganska chockartad upplevelse när det gått så många veckor, säkert när det gått färre veckor också. Man börjar planera vad man ska ha för grejer, när man ska gå på mamma/pappaledighet.. Man har hunnit berätta för släkt, arbetskamrater och vänner. Man kämpar i månader.. är gravid i månader.. sen är det bara att börja om. Jag känner mig lite lurad. Ibland känner jag att jag vill ge upp.. ska vi försöka igen? eller inte?. Ibland finns det lite hopp och ibland känns livet orättvist. 

Jag ville skriva ett inlägg om detta så många av er kanske förstår varför jag inte är så aktiv i bloggen, på sociala medier mm. Jag är kanske till och med är dålig på att svara på sms. Men jag finns kvar, och ni får ställa frågor om allt, det är inga problem, jag pratar gärna om det som hänt, kanske med en tår i ögat men ändå. Jag är sjukskriven några dagar till och hoppas på att snart kunna vara en glad tjej på jobbet och här hemma igen. 

[Den illustrerade ängeln är ritat av Himmelskaglimtar.se]